1960 hade vi 14% skatt och ingen moms, men världens högsta levnadsstandard. Vad var det som hände sedan?

I dessa tider med Sverigedemokraterna i riksdagen, ser man ständigt uttryck som "svensk kultur" figurera överallt. Motståndarna hävdar att svensk kultur inte finns, att allt kommer utifrån. Detta är givetvis helt absurt, för om all kultur alltid kom utifrån så hade den aldrig kommit till från första början. Då hade vi alla fortfarande levt som urmodern Lucy. Men för att en konstruktiv dialog ska kunna genomföras måste man först definiera begreppen. Så vad är då svensk kultur?

Ja, för att göra det enkelt så är det allt det vi förknippar med Sverige och våra traditioner. Detta oavsett om traditionerna från början kommit "utifrån". Vi ska ta några illustrerande exempel.

Lucia-firandet. Firandet av ett katolskt helgon i ett protestantiskt land, och bara här dessutom. Detta hänger ihop med att vi hade ett hedniskt firande på den dagen från början och när vi kristnade till katoliker så "förkristnades" denna helg och därefter har denna sedvänja hängt kvar.

Kåldolmar. Anses svenskt men kommer som bekant från Turkiet från början. Konsten att göra dem kom hit med Karl XII's soldater efter perioden i Bender.

Små grodorna. Denna danslek lär bygga på en engelsk nidvisa om franska soldater från början.

Listan kan göras hur lång som helst. Men dessa företeelser som vi betraktar som så svenska, har antingen ett helt svenskt ursprung eller så har vi inhämtat dem utifrån för att därefter anpassa dem efter våra förhållanden och gjort dem till våra. Tvivlar till exempel på att turkar skulle envisas med lingonsylt till sina kåldolmar.

Och häri ligger nog den viktigaste kärnan - att det är vi som själva hämtat hem dessa kulturyttringar och därefter sakta gjort dem till våra egna, anpassade efter våra behov. Det är det som är svenskt, dvs saker vi frivilligt anammat utifrån när vi varit där och inte saker vi påtvingats av folk som kommit hit. Vi vill inte ha en "kulturberikning" på vår egen kulturs bekostnad, däremot tar vi gärna hem utvalda bitar av utländsk kultur pö om pö när vi är ute och reser. Och det är så det bör vara. Ingen kultur vinner på att mixas med alla andra, samtliga kulturers särarter kommer då att försvinna i en grå smet med tiden.

Sunda förnuftet och normalt hyfs säger att man tar seden dit man kommer. Likaväl som vi inte får bada toppless på stora håll i världen så bär man inte burka på allmän plats i Sverige. Konstigare än så är det inte.

1988 kom boken "Om detta må ni berätta", av Stephane Bruchfeld och Paul Levine, ut. Den handlade om förintelsen under andra världskriget och utgivningen bekostades av svenska regeringen och spreds sedan i landets skolor.

Av orsaker jag inte kunde precisera, gav det mig olustkänslor att just regeringen stod bakom detta. Det är trots allt ett välkänt faktum att lögner måste få stöd medan sanningar står av sig självt. Detta väckte min nyfikenhet.

Min inställning har alltid varit - att där alla tänker lika, så tänker inte många alls. Samtidigt så skrevs det då och då om några konstiga figurer i tidningarna, som nedlåtande kallades "revisionister". Jag hade inte ägnat dem någon tanke tidigare men nu kom de upp ur minnesbankarna. Fick så tag på Lars Adelskoghs utmärkta bok "En tom säck kan inte stå", med förord av professor emeritus Göran Englund. Den är en kritisk granskning av förintelsen och sammanfattar många kända revisionisters syn på ämnet. Min första tanke var att om DETTA måste jag berätta! Därför sammanställde jag en bok där fyra kända revisionister fick komma till tals - "Historierevisionism - vad är det? Ett fult ord eller något nödvändigt"

Historierevision är givetvis något nödvändigt och förekommer i alla möjliga sammanhang. Nya fakta framkommer, händelser omvärderas, forskningen ger fler detaljer, osv, och vår historia skrivs om. Detta händer ständigt. Men när det gäller behandlingen av koncentrationslägerfångar under andra världskriget, är det inte bara fult utan dessutom direkt felaktigt att ifrågasätta den etablerade versionen. I flera av Europas länder är det till och med direkt olagligt och ger flera års fängelse. Man får skriva om det men bara om man följer den etablerade uppfattningen av vad som hände. Den får under inga omständigheter ifrågasättas.

Men nu är det ju en gång så att det alltid är segrarna som skriver historia, det är därför det alltid skenbart är "de goda" som vinner. "Förlorarna" får sällan komma till tals. Då kan man fråga sig om det verkligen är den absoluta sanningen som kommer fram. Precis som i en rättegång är det av största vikt att man får höra båda sidornas versioner för att sedan kunna göra sig en bild av vad som verkligen hände.

Att det finns "historiska sanningar" som inte får ifrågasättas stör mig oerhört. ALLT måste kunna ifrågasättas. Så i tryckfrihetens, yttrandefrihetens och framförallt sanningens namn gav jag ut denna bok som kortfattat påpekar en hel del brister, logiska kullerbyttor, felaktigheter och direkta lögner i den etablerade versionen av vad som verkligen hände.

Själv tar jag inte ställning här. Jag vill bara att läsaren ska få en mer nyanserad bild av historien, bli nyfiken, ställa egna frågor, komma till egna slutsatser, kort sagt - tänka självständigt istället för att blint tro på allt man läser. Inklusive det som står i den av mig utgivna boken.

När boken läses bör man också komma ihåg sionister och semiter inte är samma sak. Semiter, dvs judar, är en folkgrupp med judendom som religion. Medan sionister är en judisk politik av nationalistisk karaktär. Sionister är i regel judar men lång ifrån alla judar är sionister. En antisemit är med andra ord någon som är emot det judiska folket, medan en antisionist är emot Israelisk politik. I svensk press används dock dessa begrepp som om de hade samma betydelse, vilket gör att alla som kritiserar staten Israels politik är att betrakta som antisemiter vilket med andra ord är helt fel.

Fortfarande reser "proffsoffer" (i brist på lämpligare uttryck) runt i skolorna och berättar skräckhistorier om judetvål och lampskärmar gjorde av människohud. Detta trots att även stora internationella judiska organisationer öppet deklarerat att detta rör sig om rena myter. Tvålarna är gjorda av industrifett och lampskärmarna har visat sig vara gjorda av getskinn, bara för nämna några exempel.

Härom året var det dessutom en amerikansk expert på avrättning med gas, som gjorde undersökningar på rester av påstådda gaskammare. Det visade sig finnas mer spår av cyanid i bostadsbarackerna än i resterna av de påstådda gaskammarna. Detta var den så kallade Leuchter-rapporten. Detta stämmer helt överens med bilden av att man använde cyanid för att motverka de tyfusepidemier som härjade bland både fångar och vakter. Dessa undersökningar har sedan bekräftats av fler.

Låt oss titta på vad dessa "förintelseförnekare" INTE säger.

Man förnekar inte att det funnits koncentrationsläger, något som för övrigt funnits överallt i så gott som samtliga krig. Detta innebär bara att det är ett läger där man samlat upp folk och som de inte kan lämna. Man förnekar inte heller att judar dog eller dödades i dessa läger.

 Och detta är vad de faktiskt påstår:

• Nazitysklands regering skall inte ha haft någon plan eller utdelat någon order för att utrota Europas judar.
• Antalet judiska dödsoffer skall ha varit betydligt färre än fem miljoner, det minsta antal som nämns i etablerad forskning.
• De flesta dödsfall skall inte ha varit systematiska massavrättningar utan i stället följder av svält eller farsoter.
• Användandet av gaskammare som huvudsaklig avrättningsmetod skall ha varit en efterkrigs-konstruktion.

Även den inledningsvis nämnda boken "Om detta må ni berätta" innehåller "fakta" som ingen historiker idag ställer sig bakom.

Fransmannen Paul Rassinier, 1906-1967, räknas som den förste revisionisten. Han var motståndsman under andra världskriget, koncentrations-lägerfånge i tysk fångenskap och fransk parlamentsledamot efter kriget. Rassinier fick lida hårt för sitt motstånd mot den tyska ockupationen, han torterades och förpassades till koncentrationslägren Buchenwald och Dora. Efter kriget erhöll han den franska statens finaste utmärkelse för sina insatser i den franska motståndsrörelsen. I sin bok "Le passage de la ligne" beskriver Rassinier sina upplevelser i de nazistiska koncentrationslägren.

Efter kriget förhöll sig Rassinier mycket kritisk till den stora massan av hans tidigare medfångar som istället för att nöja sig med att beskriva de fasor i lägren de verkligen genomlidit började bre på med påhittade snaskigheter som var rena falsarier och som passade efterkrigstidens propagandister i smaken. Till dessa "snaskigheter" hör alla de fångar som efter kriget ljög att de hade sett gaskammare i Buchenwald, ett läger som aldrig varit ett "utrotningsläger" och där i dag ingen historiker hävdar att några gaskammare funnits.

Denna härva växte allt större, nya "gaskammare" hittades på allt eftersom dessa före detta interner började skriva sina biografier. Rassinier såg det till slut som sin plikt att göra historien rättvisa och avslöja dessa lögner. Hans bok "Le Mensonge d'Ulysse" handlar huvudsakligen om detta.

Det räckte enligt Rassiniers mening att hålla sig till verkligheten och beskriva förhållandena som de var. Det var nog så hemskt.

Man måste komma ihåg att ända till 1960 var påståenden av fd. lägerfångar att de åsett massavlivningar med gas i läger i Tyskland som Dachau, Buchenwald, uppgifter som omhuldades av segrarmakterna. Först flera år senare, 1960, gjorde man en helomvändning, en gigantisk revision i tysthet, och sade att det minsann aldrig hade gasats i dessa läger. Ett indirekt erkännande att alla dessa fångar, precis som Rassinier alltid hävdat, farit med osanning.

För att inte det idag levande tyska folket ska behöva bära en orättfärdig skuldbörda för resten av framtiden, måste forskning och ifrågasättande runt den påstådda förintelsen få framföras.

För fördjupning i detta viktiga och extremt intressanta ämne, rekommenderas dels Lars Adelskoghs "En tom säck kan inte stå" samt den bok jag själv sammanställt "Historierevisionism - vad är det? Ett fult ord eller något nödvändigt" (Ulwencreutz Media 2008, ISBN 978-1-4092-1554-7)

Nedan återfinns 16 frågor som man kan ställa sig, eller till andra, och som verkligen får en att börja fundera.

16 frågor till de utrotningstroende

Den som tror på förintelsens och gaskamrarnas verklighet, måste vara i stånd att besvara följande 16 frågor. Ställ dessa frågor till historiker, journalister och andra personer, som befattat sig med judarnas öde i Tredje riket och företräder den officiella bilden av historien.

Kräv tydliga svar på tydliga frågor! Låt dig inte avspisas med fraser! Godtag inte tomt prat som "Förintelsen är ett bevisat faktum" eller "Den som ställer sådana frågor, mördar de döda en gång till". Godtag inte foton av lägerfångar som dött i fläcktyfus! Godtag inte gärningsmäns medgivanden, som erhållits vid lagstridiga rättegångar!

1) Tror du, som Mauthausens kommendant Franz Ziereis bekände på dödsbädden, att 1 till 1,5 miljon människor gasades på slottet Hartheim nära Linz? Om svaret är ja, varför tror då ingen annan längre på det? Om svaret är nej, varför tror du då att 1 till 1,5 miljon människor gasades i Auschwitz? Varför skulle Höss' bekännelse - som bevisligen pressats fram genom tortyr - vara trovärdigare än Ziereis' bekännelse - som sannolikt också framtvingats genom tortyr - som ingen människa längre talar om sedan årtionden?

2) Tror du på gaskamrarna i Dachau och Buchenwald? Om svaret är ja, varför tror då inte längre någon historiker på dem? Om svaret är nej, varför tror du då på gaskamrarna i Auschwitz och Treblinka? Vilka bevis finns det för dessa gaskamrar som inte också fanns för dem i Dachau och Buchenwald?

3) Tror du, som hävdades i december 1945 i Nürnbergprocessen, att man i Treblinka mördade hundratusentals judar med ånga? Tror du på fil. dr Stefan Szendes människokvarn, i vilken miljoner judar dödades med elström? Tror du, som Simon Wiesenthal skriver, att 900 000 judar i Belzec förvandlades till tvål av märket RIF - Rein jüdisches Fett? Tror du på Elie Wiesels bränngropar och Jan Karskis kalkvagnar? Om svaret är ja, varför delar då ingen ens halvseriös historiker din tro? Om svaret är nej, varför tror du då på gaskamrarna? Varför förkastar du en absurditet och godtar en annan?

4) Hur förklarar du faktum att det vid varje yxmordsrättegång måste avges ett utlåtande om yxan, medan man däremot inte vid någon enda koncentrationslägerprocess, där det dock handlat om påstådda mord på miljoner, begärt fram något utlåtande om mordredskapet?

5) Rita en nazistisk gaskammare, där judar mördades med zyklon, och förklara hur den fungerade!

6) Efter avrättningen av en dödsdömd i en amerikansk gaskammare måste denna först grundligt ventileras, innan en läkare, iförd skyddsdräkt, gasmask och handskar, får gå in i den. Av Höss' bekännelse liksom av ögonvittnes-uppgifter framgår att specialkommandona i Auschwitz knappt en halvtimme efter gasmordet på 2000 fångar stormade in i den blåsyremättade kammaren utan gasmasker, därtill med cigarrett i munnen, och bearbetade de blåsyrebemängda liken utan att ta skada. Hur var detta möjligt?

7) Vad gjorde SS-männen i Auschwitz-Birkenau, när i juni 1944, sex timmar efter gasningen av 2000 judar, nästa omgång 2000 dödsvigda infann sig (vid den tiden gasade man ju dagligen inemot 12 000 eller till och med 24 000 judar!) och det fortfarande låg kvar 1940 lik i gaskammaren (krematoriets 15 ugnar hade på sex timmar kunnat bränna högst 60 lik!)?

8) Krematorier av det slag som användes i Birkenau kunde bränna högst 5 lik per dag och ugn. Enligt professor Raul Hilberg och andra koryféer inom förintelsens historieskrivning gasades och brändes i Birkenau 400 000 ungerska judar på 52 dagar mellan maj och juli 1944. De 46 ugnarna i Birkenaus fyra krematorier kunde, om de fungerade krångelfritt, bränna 230 lik om dagen, vilket för en tidrymd av 52 dagar ger en total kapacitet av 11 960 lik. Var brände man liken efter de övriga 388 040 mördade judarna? (Var snäll och servera inte sagan om bränngroparna, sådana är omöjliga på grund av den felande syretillförseln.)

9) Varför förövade inte nazisterna de 1,4 miljon morden i Belzec och Treblinka med någon av sina talrika högeffektiva giftgaser, utan med dieselavgaser, som hör till de mest ineffektiva och orimliga mordvapen som tänkas kan?

10) Att det skulle ha funnits krematorier i de båda just nämnda, "rena förintelselägren", liksom i Sobibor och Chelmno, hävdar inte en enda historiker. Hur kunde då nazisterna skaffa undan liken efter de 1,9 miljon, som påstås ha mördats i dessa fyra läger, så grundligt att det inte finns det ringaste spår kvar av dem?

11) Vi behöver inga vittnesuppgifter och medgivanden av gärningsmän för att veta att amerikanerna atombombade Hiroshima och Nagasaki i augusti 1945. Hur kommer det sig då att det för ett miljonfaldigt mord i gaskamrar absolut inte finns några andra bevis än vittnesmål och medgivanden av gärningsmän - inte ett enda dokument, inga lik, inga mordredskap, ingenting?

12) Nämn namnet på en enda jude som gasades och lägg samtidigt fram bevis - ett bevis som skulle godtas i en normal, opolitisk mordrättegång vid en domstol som dömer efter rättsstatens principer. Du behöver inte nämna 3,5 miljoner namn, utan bara ett. Ett enda! Bara ett enda!

13) Enligt folkräkningen i början av år 1939 levde i Sovjetunionen något mer än 3 miljoner judar. Under andra världskriget förlorade landet (minst) 12 procent av sin befolkning, och de procentuella förlusterna bland judarna var knappast mindre. Den 1 juli 1990 konstaterade New York Post med hänvisning till israeliska experter att det då, alltså långt efter början av massutvandringen, alltjämt levde över 5 miljoner judar i Sovjetunionen. På grund av de mycket låga födelsetalen och den starka assimilationstendensen hos denna minoritet är en naturlig tillväxt inte möjlig, varför det innan utvandringsvågen ur detta land började måste ha funnits tre miljoner judar "för mycket" statistiskt sett. Kan detta faktum förklaras på annat sätt än att Sovjetunionen uppsugit en stor del av den polska judenheten liksom den från andra stater?

14) Enligt Nahum Goldmann (Das jüdische Paradox) fanns det efter kriget 600 000 judar som överlevt koncentrationslägren. Hur kunde 600 000 judar överleva tyska läger, där judarna undantagslöst skulle utrotas, enligt det beslut som skall ha fattats på Wannsee-konferensen i januari 1942?

15) Är du beredd att kräva att man upphör med de rättsliga åtgärder man vidtar mot revisionisterna? Är du för eller emot dialog och fullständigt öppnande av arkiven? Skulle du vara beredd att diskutera offentligt med en revisionist? Om inte, så varför inte? Tror du inte att du har bättre argument än revisionisterna?

16) Antag att gaskamrarna inte har existerat - borde man då offentliggöra det?

Saxat ur Fria Tidningen den 4 december 2009

Lokal valuta minskade fattigdomen i favela

En autonom valuta vid sidan av den nationella har skapat en positiv utvecklingstrend i en av Brasiliens många favelas - marginaliserade stadsdelar.

- Det är viktigt att varje bostadsområde hittar sin egen politik, och framför allt att valutan inte centraliseras utan alltid är så lokal och självständig som möjligt, säger Iziane Silvestre, representant för lokala Banco Palmeiras.

De senaste årtiondenas ekonomiska globalisering ser ut att ha gett den liberala demokratin och det världskapitalistiska produktionssättet så gott som total ideologisk dominans världen över. Om man däremot går bortom nationsstaten och istället undersöker mindre sociala enheter, finner man ofta en alternativ politisk ekonomi. Ett tydligt exempel på detta finns i stadsdelen Conjunto Palmeiras, beläget i utkanten av den brasilianska miljonstaden Fortaleza.

Likt de flesta urbana områden i nordöstra Brasilien är stadsdelen Conjunto Palmeiras fortfarande fattig, trots Brasiliens starka ekonomiska tillväxt de två senaste decennierna. Fattiga bostadsområden, som ofta benämns med den nedsättande termen favelas, har helt enkelt inte fått ta del av den ekonomiska tillväxten, de hålls istället kvar i ett socioekonomiskt utanförskap. Dessa missförhållanden har fått boende i Conjunto Palmeiras att själva söka få bukt med den ekonomiska marginaliseringen. För elva år sedan startade därför områdets boendeförening projektet Banco Palmas.

Jag tar bussen från Fortalezas stadskärna ut till Conjunto Palmeiras för att besöka Banco Palmas. Iziane Silvestre, en 26-årig kvinna som själv vuxit upp i området, visar mig runt i Banco Palmas lokaler. Huvudkontoret utgörs av några sidorum till en större byggnad, som förutom själva banken även rymmer projektets gymnasieskola och diverse olika småföretag. Överallt hälsas jag av glada leenden från arbetande eller studerande människor i olika åldrar.

- Väldigt många i vårt område är på något sätt involverade i Banco Palmas, förklarar Iziane Silvestre.

- Det har framför allt varit möjligt genom att vi skapat en egen valuta som tydligt stärkt den lokala ekonomiska aktiviteten.

Iziane Silvestre berättar att ambitionen med Banco Palmas är att bekämpa den utbredda fattigdomen genom att försöka höja den avlönade sysselsättningen i stadsdelen, och därigenom öka den lokala konsumtionen och produktionen. Metoden för detta har varit att skapa "palmas": en självständig valuta som används vid sidan av den nationella.

Palmas distribuerades först till de boende genom mikrokrediter till småföretag, vilka sedan gjorde sina nödvändiga inköp hos de butiker i området som frivilligt accepterade palmas. När dessa butiker i sin tur behövde göra inköp hos leverantörer som endast accepterade den nationella valutan, exempelvis vid "import", gavs de möjlighet att växla in sina palmas i en särskild bank - Banco Palmas. I denna bank kunde de även köpa de palmas som behövdes för lokal handel. Bankprojektet, som därmed fungerade som en länk mellan den lokala och nationella valutan, kunde sjösättas genom att man från en biståndsorganisation lyckades få motsvarande 200 000 kronor som utgjorde bankens grundkapital.

De nya småföretagen i Conjunto Palmeiras, vilka fokuserade på den typ av produktion som kunde framställas lokalt, växte stadigt och fick snart egna anställda. Därigenom betalades nu även löner ut i palmas, vilket ökade antalet konsumenter som använde den lokala valutan. Den tilltagande köpkraften stärkte således valutan palmas, vilket i sin tur ökade såväl de anställdas löner samt de lokala affärernas intäkter. Resultatet blev helt enkelt att de som använde palmas fick en stärkt socioekonomisk ställning i det lokala samhället.

Hur kom det sig att människor började acceptera en konkurrerande valuta?

- Det gick trögt i början då de flesta var otroligt skeptiska till våra "låtsaspengar". Men samtidigt trodde många på vår idé, och det blev snart enklare när de boende började upptäcka de sociala fördelarna med projektet, berättar Iziane Silvestre.

De sociala fördelarna med Banco Palmas har även bekräftats av en undersökning gjord av forskare vid ett av de federala universiteten i Fortaleza, Universidade Federal do Ceará. Denna studie visar att de första tio åren med Banco Palmas har bidragit till en positiv utvecklingstrend i stadsdelen Conjunto Palmeiras. Enligt undersökningen anser 98 procent av de cirka 30 000 invånarna att Banco Palmas förbättrat deras livssituation. Studien visar också att de boende fått fler arbetstillfällen, högre löner och förbättrade sociala relationer inom området.

Jag frågar vad de som driver projektet har för ideologiska referenser till sitt ekonomiska system, men Iziane Silvestre förefaller ovillig att resonera alltför teoretiskt kring politik och ekonomi. Istället återgår samtalets fokus ständigt till den faktiska situationen i Conjunto Palmeiras.

Det framstår dock som om det ekonomiska systemet har en tydlig politisk dimension. Exempelvis har Banco Palmas investerat i instanser som bedriver kompletterande skolundervisning, vilket både skapar fler arbetstillfällen och stärker den lokala kunskapsnivån. Vidare har småföretagen en plattare uppbyggnad och tar ett anmärkningsvärt stort socialt och miljömässigt ansvar, vilket också faller sig naturligt när företagen både ägs och agerar endast på lokal nivå.

Trots att fokus inte ligger på missionerande ideologikonstruktion, utan istället på social praktik, poängterar Iziane Silvestre att Banco Palmas gärna vill se en spridning av deras autonoma politiska ekonomi.

- Men det är viktigt att varje bostadsområde hittar sin egen politik, och framför allt att valutan inte centraliseras utan alltid är så lokal och självständig som möjligt, påpekar hon.

Även om alternativ som Banco Palmas bör ses som relativt ovanliga, så har idén faktiskt spridit sig också till andra områden i Brasilien. I nuläget finns 51 liknande ekonomiska system i Brasilien, så kallade Bancos Comunitários, samtliga utövade på lokal nivå och med ett autonomt alternativ till den nationella valutan. Genom ett nationellt nätverk har Banco Palmas möjlighet att utbyta erfarenheter med andra Bancos Comunitários runt om i Brasilien.

Skulle inte en förändring kunna spridas mer effektivt om frågan drevs partipolitiskt?

- Vi har haft dåliga erfarenheter av att samarbeta alltför mycket med politiska partier. Därför har det blivit viktigt för Banco Palmas att vara partipolitiskt oberoende, säger Iziane Silvestre.

Hur definierar man det ekonomiska system som Banco Palmas företräder?

- Det är svårt att sätta fingret på, men ett som är säkert är att vårt system representerar motsatsen till kapitalism, säger Iziane Silvestre leende.

Kanske är detta påstående aningen överdrivet, då det uppenbarligen finns många inslag som Banco Palmas ärvt från det rådande ekonomiska systemet, som till exempel penningekonomi, banksystem och lönearbete.

Men det finns trots allt stora skillnader mellan världskapitalismen och den autonoma politiska ekonomi som utövas i Conjunto Palmeiras, inte minst gällande den radikala makt- och kapitaldecentraliseringen.

Exemplet Banco Palmas visar att fullt fungerande alternativ till världskapitalismen faktiskt existerar, så länge som analysen tillåts att involvera politiska enheter bortom nationsstaten.

Markus Lundström

Banco Palmas drivs av den lokala boendeföreningen, vars styrelse väljs vartannat år.

En palma motsvarar en brasiliansk real (cirka 4 kronor). Banco Palmas omsätter i dag 30 000 palmas och 700 000 real.

240 lokala småföretag är anslutna till projektet. Anställda som får lön utbetald i palmas har en starkare köpkraft i lokala butiker.

Enligt en universitetsstudie anser 98 procent av stadsdelens invånare att Banco Palmas har förbättrat deras livssituation. Palmas har genererat högre löner för anställda, samt större försäljning för lokala företag vilket skapat fler arbetstillfällen.

Hur är det då i Sverige? Får man skapa sin egen lokala valuta? Oh ja! Jamtli, ett museum i Östersund, har en egen valuta som gäller på museiområdet.

När JAK (medlemsbanken Jord, Arbete Kapital) hade sommarseminarium i Mellanfjärden för ett antal år sedan, så hade de en lokal valuta som gällde under de dagar som seminariet varade Valutan kallades mellanfjärding och gällde i affären, restaurangen, fiskeaffärn och i byföreningens kafé.

Båda dessa här valutorna är/var fysiska, dvs det finns tryckta sedlar.

Det är dock bara Myntverket som får trycka sedlar o gjuta mynt i den svenska valutan. Allt annat är förfalskning, men det kan ju inte vara förfalskning när det är Din egen valuta, eller hur? 

Dessutom finns det en biodlare i Dalarna som ger ut en egen valuta som är baserad på HONUNG! Varje år tar han och trycker nya sedlar, olika mycket beroende på hur stor skörden blivit. En sedel kan bytas in mot en burk honung. Dessa ger han ut och de kan användas i den lokala ekonomin (bilverkstaden, frisören, affären osv). När någon kommer tillbaka med en sedel för att byta mot en burk honung så river han sedeln. Eftersom honungsfoten minskat så måste ju pengamängden minska.

Så nog går det bra att använda egna valutor. Med ett bra nätverk runt omkring projektet så kan man även fixa till butiker där man kan använda den som betalningsmedel. Likaväl som det går att använda euro i Tornedalen så kan ju butikerna ha en skylt som säger att man accepterar svenska kronor och mellanfjärdingar, riksdaler eller vad man nu vill kalla sin lokalvaluta. 

(LETS Info Pack sommaren 1994, utgiven av Letslink, Storbritannien, Översättning: Märta Fritz/BYTS) 

Vi kan av historien lära att lokala valutor är en av de mest effektiva och snabba lösningarna för områden som är drabbade av hög arbetslöshet. Lokala valutor baserade på gamla, sunda ekonomiska vanor gör det möjligt för människor att fortsätta med en lokal handel med varor och tjänster även om det inte finns vanliga pengar.

Principen är urgammal. Lokala valutor fanns praktiskt taget överallt fram till förra århundradet, då banker och penningsystem centraliserades. Den blomstrande rikedomen under renässansen byggde på lokala valutor. Det var vanligt att man samtidigt använde lokal valuta för lokal handel och olika former av internationella valutor för import och export.

Detta system med olika valutor för olika nivåer gjorde att varje stad och region kunde behålla sin egen interna ekonomiska trygghet samtidigt som man kunde bedriva "internationell" handel. (Här måste påpekas att hellre än att som nu planeras införa en enda valuta -- som kan resultera i mycket stora skillnader mellan rikare och fattigare regioner -- borde EU åter anta principen om monetär subsidiaritet, med ett system med flera olika valutor för olika nivåer inklusive en gemensam valuta för hela Europa.)

Idag finns det fortfarande lokal valuta på en del gynnade platser som Tokyo, Singapore och Guernsey. Sedlarna på Guernsey gavs först ut som räntefria, lokala statsobligationer 1819. De finansierade helt återuppbyggnaden av öns infrastruktur. Skatterna har också varit mycket låga ända sedan dess. Andra lokala valutor har också framgångsrikt introducerats på senare år av lokala myndigheter på andra ställen i världen, som i Salta där de medförde en verklig blomstring och även på andra ställen i norra Argentina.

1984 bestämde sig guvernören i provinsen Salta, ställd inför faktum att kassakistan var tom, att trycka lokala skuldsedlar. Ekonomin urholkades av en kraftig inflation, så användningen av dessa sedlar, som tillät omedelbar betalning, var ytterst värdefull. Skuldsedlarna accepterades i affärer och av den lokala myndigheten som betalningsmedel för skatt och fanns snart i allmän cirkulation. 1986 hade de lokala (skuld)sedlarna revitaliserat ekonomin och stod då för 60 % av valutan som var i cirkulation.

Frimärksvaluta

"Frimärksvaluta" ( eng.:" stamp scrip") introducerades på 1930-talet av lokala myndigheter i Österrike, Schweiz, Danmark, Kanada och USA. Denna cirkulerade otroligt fort och sänkte snabbt arbetslösheten.

Frimärksvalutan uppfanns av Silvio Gesell, en tysk affärsman som då bodde i Argentina. Han hävdade att räntan som följde med den konventionella valutan uppmuntrade både till att samla på sig och spekulera i valuta. Pengar skulle i stället minska i värde så att cirkulationen stimulerades, så att människor som samlat på sig pengar i stället skulle spendera dem. Detta skulle snabba på den lokala ekonomiska aktiviteten både genom att öka efterfrågan och tillgången till kredit, vilket snabbt skulle leda till full sysselsättning.

Keynes som granskade Gesells argument i sin "Allmän teori" kunde inte finna något fel i dem och förutspådde till och med att "Framtiden kommer att lära sig mer av Gesell än av Marx."

Wörgl-pengar

Det mest kända exemplet på utgivning av "frimärkspengar" är från den österrikiska staden Wörgl på 1930-talet. Där rådde då liksom överallt en mycket hög arbetslöshet. Stadens borgmästare gav ut 5 000 räntefria lokala shillings, som täcktes upp av en lika stor deposition av kommunala pengar i banken. Valutan förlorade en procent av sitt tryckta värde varje månad, om inte innehavaren köpte ett frimärke att fästa bakpå sedeln. Denna värdeminskning fick folk att spendera sina pengar raskt -- skulder betalades genast av, affärsmännen erbjöd attraktiva krediter och man betalade till och med sina skatter i förväg! Inom ett år hade arbetslösheten minskat med 25 %.

De 5 000 skillingsedlarna hade cirkulerat 463 gånger -- jämfört med 213 för vanliga skilling. Pengarna cirkulerade inom en månad från utgivningen med en daglig omsättninghastighet av 65 %. Totalt tillkom extra varor och tjänster för 2, 3 miljoner skilling och flera större förbättringar tillkom i staden, såsom ett nytt avloppssystem, en vattenreservoar, nya broar, gatubelysning och diverse reparationer.

Ytterligare 300 österrikiska samhällen planerade att följa exemplet, men österrikiska statsbanken kände sin ställning hotad och vidtog rättsliga åtgärder. Experimentet stoppades 1933 efter en lång rättslig strid. Men därefter spred sig idén till Kanada där provinsen Alberta gav ut "Framgångscertifikat" som frimärken i mitten av 30-talet -- tills återigen bankerna lade sig i.

Samhällsbaserad valuta

Exempel med valutor som tillhör ett lokalsamhälle -- skapade inte av en lokal politisk ledning utan av lokala föreningar, affärsmän eller en trovärdig medborgare vilken som helst -- är bäst dokumenterade från 1800-talet när lokala banker fortfarande var det vanliga. Bland de mest välkända av en mängd olika initiativ finns Robert Owens "Nationella Jämlika Arbetsutbyten" i London och Birmingham (1832-34) och hans kollegas Joseph Warren "Tidssedlar" i Cincinnati (1830-talet).

Dessa var vanligtvis baserade på en kooperativ eller jämlik princip med målet att utrota fattigdomen. Arbetsutbytena gav sedlar till arbetslösa hantverkare. Sedlarna representerade värdet på varor grundat på hur många timmars arbete produktionen av dem tog. Syftet var att ersätta banker -- och ränta -- med ett lokalt organiserat system, som tog en administrationsavgift på 8,5%. En liknande struktur för transaktionskostnader föreslogs av Proudhon för hans "Folkets bank" som fick 27 000 medlemmar innan den stoppades av att revolutionen bröt ut 1848. Men 1890-talet utvecklades Proudhons planer av Silvio Gesell till det som senare blev "frimärksvalutan".

Byteshandel och valutor på 1930-talet

Under depressionen på 1930-talet kombinerades ofta lokala valutor med nätverk för byteshandel. De hjälpte tusentals människor i ekonomisk nöd i såväl Europa som Amerika. Detta var före välfärdens tid och en mängd olika fristående, socialt inriktade experiment blomstrade. De hade ofta också en övergripande kooperativ social filosofi samtidigt med alternativa kreditinstitut, bostads- och odlingsmarks-kooperativ.

År 1933 fanns det minst 159 byteshandelsorganisationer med över en miljon människor inblandade i 127 städer i USA. De flesta var egentligen ett återupplivande av "ömsesidiga kreditorganisationer" eller kooperativa utbyten som var vanliga under panikåren i mitten av 1890-talet. Ett gemensamt drag var en central utgivning inom varje organisation av (nöd)mynt, antingen som lån eller som ersättning för en utförd tjänst. Risken med detta var att det var lätt att ge ut mer mynt än vad som motsvarade värdet av det som producerades, vilket ledde till inflation och bristande förtroende för värdet av den lokala valutan.

Nätverken för byteshandel blomstrade i stor skala i Tyskland på 30-talet. Dessa blev så stora och effektiva att bankerna skred till handling och lyckades stoppa dem med ändringar i lagen. Tysk lagstiftning gör det än idag svårare för byteshandel i lokalsamhällen, även om ett kryphål i lagen som upptäcktes för ett par år sedan, ledde till att en del kommersiella byteshandelsorganisationer åter bildats.

Kriget störde de flesta av denna typ av experiment och efter en tid var de glömda.